En oväntad vänskap

Har ni sett den fantastiska, franska filmen en oväntad vänskap eller Intouchebles ?

 Filmen är Frankrikes största internationella publiksuccé hittills och handlar om
Driss en ung färgad kille som precis kommit ut från fängelset, som anställs som personlig assistent till den förmögne men ensamma aristokraten Phillipe som blivit förlamad efter en fallskärmsolycka. Filmen är baserad på en sann historia och den berör en långt in i hjärtat, Phillipe som har anställda fysioterapeuter, betjänter och assistenter är van att bli upp och påpassad och i stort sett aldrig ifrågasatt förutom av sin trotsiga tonårsdotter.

Driss vänder upp och ner på Phillipes tillvaro med sina okonventionella metoder men lyckas alltid nå fram och får den svårt förlamade uppgivna Philipe att tänja på sina gränser och leva ett rikare och mindre skyddat liv.


Jag låter den här fantastiska filmen bli en metafor för dagens ämne...för är det inte så att de som får oss att prestera lite mera, ta i lite mera, tänja lite på gränserna det är ju inte de som tycker och tänker exakt som oss själva. Ibland behöver man springa på någon jobbig jäkel för att få den där aha upplevelsen så att vi kan tänka utanför våra egna sfärer. Förhållandet blir oftast inte okomplicerat och visst blir det kanske en del maktkamp och för och emot tankar, omger man sig bara med ja sägare som dunkar en i ryggen ja då lär man väll aldrig utvecklas eller ????

Tänk er en mesig ledare på träningspasset som inte vågar utmana motionärerna att göra sitt bästa,  när orken tryter ja då behövs det att någon skriker åt en - ta i lite mer då är ni hulkar eller barbapappor!!!
Ibland älskar man dem och ibland tänker man spydigt att det är väll lätt för dig att skrika som antagligen tränar 24-7 och inte har något annat i skallen. När man tränar för sig själv blir det lite svårare då gäller det att vara lite hård på sig själv istället, om man nu inte har någon "snäll" kompis som kan stå i den brantaste backen i löpspåret och utsätta sig för att gapa på dig och få en massa gallimatias tillbaka
såsom spring själv då din jäkel, fast att man placerat honom/henne där själv :)

När jag skulle springa Lidingö tjejlopp för några år sedan,  var jag inte van att springa så långt som en mil och jag tyckte inte att träningen gick framåt. Jag beklagade mig för min dåvarande sambo som tränat och tävlat i kraftsport på elitnivå  och han svarade mig att du måste springa fortare, du måste springa längre, du måste ta i mer. Jag blev naturligtvis jättesur och frågade honom om han inte trodde att jag hade annat för mig :) Dessutom hasplade jag ur mig att han minsan inte skulle orka springa mer än några kilometer.

Själförsvar och förnekelse....sen kom insikten!!! Nästa löprunda ökade jag tempot och körde ännu hårdare och där kom endorfinpåslaget och träningsglädjen. Jag hade legat på för låg frekvens och bekvämt nött kilometer efter kilometer utan att hitta formen. I efterhand så har jag tackat min exsambo att han petade mig i sidan trots att jag blev grinig, för han visste ju vad som behövdes.
Insikten att vi behöver utmana oss själva och inte bekvämt luta sig tillbaka hela tiden behöver man väcka liv i då och då om man nu inte har turen att springa på någon jobbig typ då och då som skakar liv i en.

Ha en toppenskön kväll alla och kom gärna tillbaka.............